mamma till en underbar liten och lugn "ferdinand-inspererad" dotter på 1år (föddes 2006).

Under graviditeten med Sessan gjorde vi mycke,Tex titta på motocross i boden så jag fick kraftiga förvärkar så vi var tvugna att fara hem i hopp om att det var bebis-dags. men ikke.

 

Men den 21 maj (vilket var en söndag) kunde vi fara in till bb.

Efter en massa stånk och stön. sprutor osv. fick vi.......

.....rullas ner till operations salen för akut kejsarsnitt.

Men 16.14 kom våran lilla sessa ut. kring 16.30 fick jag träffa henne för första gången (hon mådde inte så bra, blev ventilerad osv)

"vad vart det?"

" Det vart en liten Inah " 53cm 4250gram. Och helt unddeerbar med svart busig pälsmössa på skallen!

 

*mm* drömmer mig bort litegranna..... villken härlig tid det var då.

Fast man var en vandrande mjölkmaskin. Kommer ihåg vilken chock jag fick där..

Mata ofta visste jag om att jag skulle... men verkligen så ofta??!

Det var ju verkligen inte lönt för mig att lägga ifrån mig inah. Hon skulle verkligen käka hela tiden. Jag satt i sängen och ammade, i stolar, i matsalen, och till och med på dass!

Tillslut blev jag så less på att hela tiden sitta och amma, så en dag tog jag skrutten (medans hon käkade) och ställde mig upp och gick. Det vart nästan enklare för mig att släppa mjölken när jag kunde gå och amma.

Hehe. vilka minnen!

 

Och nu är våran Lilla Inah 1 år gammal.

Man fattar verkligen inte hur  fort  det går! Jag kommer nästan inte ihåg 1-3månaden näär hon var liten. tiden sprang iväg.

Och nu när man kikar på filmerna (som ändå bara är ifrån julas)

så hajjar man till när man ser henne. hur hon såg ut.

Hon såg verkligen ut som en bebis! och hur hon "babblade" och uppförde sig.

Det är verkligen helt olika!

 

Och nu kan hon gå (fortfarande lite bebis-gång och lite tipp här och där, men det är ju inte dåligt för en som har gått sen 1års dagen?)

 

Gick förbi Inahs blivande dagis idag. Vart lite lessen när jag insåg att nu är det snart slut på mammaledigheten..

Den  21 agusti så blir hon inskolad..

och då blir det andra vuxna som ska ta hand om henne - och jag måste lita på dom.

Vilket jag gruvaar mig för, ´visst. dom  har ju utbildning och det är ju deras jobb osv.

Men.... det är ju mitt älskade barn! Min Sessa! Min Skatt.

Jag ska förlita mig på tanter som vi inte känner än att ta hand om mitt barn.

Men ändå säger min andra sida, det kommer att gå så bra. Hon kommer att få kompisar och få hitta på mycke skojj . osv.. och det är den sidan som styr mig .

+ att det skulle ha varit skönt och roligt att få komma ut i det sociala livet igen.

Det är lätt att jag blir inskalad i en liten värld när man har småbarn.