Varför skriver jag en sån detaljerad berättelse om caspers födelse?

Jo, man har jättelätt att glömma många detaljer. Men främst vill jag berätta för andra mammor som väntas bli snittade.

Båda mina barn kom med kejsarsnitt. Dock min första 2006 kom med akut snitt, detta var traumatiskt för mig. Så efter många om och men så valde jag tillslut att snittas med planerat snitt med min tvåa.

 

Min historia om ett mycket lyckat planerat snitt. Skrivet med omtanke, humor, kärlek och oro. Mina tankar och upplevelser.

---

En frostig tisdagsmorgon, 05.30. Vaknade jag och Peter. Med pirriga (och för min del hungriga) magar, satt vi på våran dubbelsäng och dubbelkollade så allt var med i våran väska. (trosor, amningsinlägg, kläder, journaler mm.)

Peter passade på att dricka morgonkaffe, men jag var tvungen att vara fastande sen 00.00 på natten. Jag kände mig tom av alla känslor. Visste inte riktigt vad jag skulle känna, ängslan, lycka oro?. För det var ju faktist idag vi skulle få träffa våran son. (vi hade fått veta känet av min läkare ett par veckor tidigare, men hade småskojjat om att det kunde lika gärna varit en tumme vi såg.

 

Skulle vårt barn ha mina runda kinder, Peters sneda koreanska ögon? Skulle han ha mycke hår? Så många funderingar som vi diskuterade.

 

Tillslut vart klockan 07.10 och det var dags för oss att släcka våra lampor i lägenheten och bege oss mot bilen. Peter tog väskan och jag höll i våran kameraväska. Han gick mot bilen , men jag stannade kvar i vårt hem en stund. Tittade in i alla rummen som vi dagen innan städat upp och skurat (operationen kunde lika gärna gjorts hemma iom det var så rent). Dubbelkollade så alla lampor var släckta, suckade högt för mig själv när jag såg att vi inte hade diskat upp ALL disk, för kvar i diskhon låg 4 vattenglas och två tallrikar. Fingrade på videoväskan, stängde dörren och läste

 

Nästa gång jag kliver innanför denna dörr bär jag på en skatt – min son!

 

Framme på sjukhuset:

 

Nu hade min nervositet avtagit lite. Vi parkerade bilen på ”blodgivar-parkeringen”. Jag skrattade åt Peter när han råkade läsa fel på skylten och sa ”Vaddå blod-igel-parkering??!”

Vi stod ute en stund och njöt av den svala morgonluften. Tog väska och gick sedan mot hissarna. ”Hisstantens” röst sa – PLAN 4. Där såg vi skyltarna ”Förlossning” och ”BB”. Där möttes vi av en ung kvinna som skulle betyda massor för oss under våran bb-vistelse – Min barnmorska Madelene Andersson. Vi vart väl bemötta av både Madde och andra barnmorskor och läkare. Nu känndes det lite mer verkligt att vi skulle ha barn, och nu vart det roligt!

 

Vi lotsades in på vårdrum 12. Det var alltså här vi skulle få bo i ett par dagar. Ett ljust dubbelrum med stort fönster och radio. Madde pratade med oss om vi hade några önskemål under förlossningen. Det enda önskemålet vi hade, var om någon kunde filma födelsen.

 

06.45, var det dags för mig att hoppa in i duschen. Jag skulle få skrubba magen med en sprit-stinkande tvål som hette så gulligt ”Hibi-skrubb”.

 

Efter duschen fick jag ta på mig sjukhusrocken. Jag kännde mig tjock och ful där jag stod med både ryggen och röven framme. Peter hjälpte mig att knyta.

 

Efter en timmas väntan kom Madde in, nu skulles en kateter sättas. Peter passade på att gå ut och ta en kaffe.

Detta var dock ett av det obehagligaste momenten tyckte jag. När inkopplingen av katetern var klar kändes det som om jag skulle pissa på mig (detta är vanligt) och av ren reflex satt jag där och knep (fast det inte var lönt). In kom Peter glad i hågen och frågade hur det hade gått.

 

Där satt vi och väntade. Peter läste i en broshyr och jag satt i kisse-nöd. Så frågade Peter skämtsamt om jag behövde på toa(åter igen, så kan man få känsla av att man behöver kissa när man ha kateter). Svaret på Peters fråga vart att jag småsurt muttrade att han skulle hålla käften.

 

Ner till ODA:

Klockan var nu 07.45. Min kisse-nöd hade nu av tagit och jag satt smånöjt över mitt ”krig” mot katetern. In kom Madde igen och berättade att vi skulle få rullas ner på Oda och uppvaket. Där skulle dom sätta en nål i min hand. Med mig var 8såklart) Peter och Madde.

Sängen gnisslade högt när jag rullades iväg.

Inne på uppvaket låg andra peroner och halvsov. Peter gfick gå och byta om till gröna kläder och svampmössa.

En narkos-sköterska kom till oss och precenterades sig (kom ej ihåg namnet). Jag berättade att jag var rätt för sticket i handen.

Men jag hade nog oroat mig i onödan. Denna sköterska var suverän på att sätta droppet i min vänstra hand! När hon skulle kolla om droppet satt rätt (öppna droppventilen) så kom en stråle blod- rakt på hennes gröna kläder! Mitt i händelsen utbrister hon på bred norrlänska

”Oh jäklarns va´he´funkah´!!” detta tyckte många av oss inne på uppvaket lät hysteriskt roligt.

 

Det drar ihop sig!:

 

Nu hämtades vi av diverse personal. Kvar satt jag i min säng, med både vätskedropp och förnedrande kateter. Mitt starkaste minne av inrullningen var min säng som jag låg i..Jag skämmdes så inni nordens över det gnissliga ljud som den avgav sig. Det lät som om jag vägde över två hundra kilo och sängen skrek ”KLIV AV, KLIV AV!” för varje meter den rullade. (ler åt minnet).

 

Framme utanför operationsslaen hade sjuksköterskorna rullat fram bordet jag skulle ligga på. Detta gjorde att jag kände mig lite ängslig. Men sköterskorna stöttade mig. Jag mindes att jag frös (det är KALLT inne i operationssalar). En snäll tant (tror hennes namn var Eva) såg att jag frös och frågade om jag ville ha varmt täcke över mig. Hon gav mig två varma täcken och varma (jättefula) knästrumpor.

 

Frusen som jag alltid varit mådde jag nu faktist riktigt bra på operationsbordet (tro det eller ej, dom är riktigt bekväma!). Strax efter detta fick vi komma in i operationssalen.

 

Nu var det dags!:

 

Klock!, så satt min smala svarta säng fast låst mitt inne i salen. Över mig hängde lampan som jag konstigt nog hade fruktat. Menjag kände mig nu riktigt lugn och trygg.

In kom nu min läkare som skulle operera. Med ett stort leende på läpparna säger Åsa till mig:

-”jaha Lotta, ska vi se om det var en tumme eller en snopp vi hade sett?”. Vi skrattade åt hennes komentar .

 

In kom narkosläkaren. En 1½meter lång kvinna kring 35 års åldern. Jag berättade för henne att jag var lite rädd för sticket i ryggen, men hon var otroligt lugn och snäll och sa att jag skulle säga till om hon gjorde mig illa. Jag skulle nu lägga mig på sidan och kuta med ryggen som en katt (skitlätt när man har en stor mage ivägen). Sköterskorna hjälpte mig att trycka mina knän mot hakan. Bakom mig hör jag narkosläkaren säga ”nu kan det sticka till lite”.

AJJE! Utbrister jag ( i ren FÖRVÅNING). ”Oj gjorde jag dig illa?”. (nu började det bli behagligt varmt i mina ben. Jag svarade ”ne.. det pirrade till skitkonstigt i ena skinkan!”.

Ont hade faktist inte gjort.

 

Nu låg jag på ryggen igen med ett stolt leende på mina läppar. Nu hade ju faktist det värsta gått över. Under tiden de spände bågen med grönt skynke över min mage klättrade en behaglig värme över mig mage och min bröstkorg och mina ben försvann till drömmarnas värld. Narkosläkaren drog en kall blöt tuss över min mage som dom hade målat/tvättat upp med brun/gul vätska. ”känns detta kallt?” . Jag kände ingen kyla. (temperaturnerver och smärtnerver sitter på samma”tråd”). Däremot kände jag mycket svagt hur de tryckte på magen, som om någon kroppsdel somnat. Jag fick en grå gummiplutt på min tumme som skulle mäta blodtrycket och en slang med syre i näsan.

 

Nu började jag av ren nervositet börja må väldigt illa. Det snurrade i huvudet och jag fick en känsla av att jag skulle svimma. De tippade bordet lite så mitt huvud åkte ner. Jag fick även något i droppet mot illamåendet. Min snälla sköterska som gav mig varma täcken och sockar satt vid mitt huvud med en våt handduk och strök mig på kinden. Jag höll hårt i Peters och Evas händer. Illamåendet avtog väldigt fort och nu började jag verkligen längta efter att få se mitt barn. Jag var helt ovetande om att de redan börjat öppnat mig.

 

08.46

Eva tittade över skynket och jag såg att hon tryckte lätt på min mage nedanför min bröstkorg. Ett babyskrik fyllde salen och upp över skynket såg jag Åsa hålla upp min gråtande nyfödda son. Han togs omhand om av Madde. Jag vänder mig mot Peter med lyckotårar rinnande ner för mina kinder och sa ” Det var ingen tumme vi såg”. Han kysste mig ömt på pannan och följde med Madelene till ett rum utanför salen. Hela tiden kunde jag höra honom gråta, läkare och sköterskor grattade mig.

 

Under tiden de höll på att sy ihop mig, låg jag och höll om Evas hand och småpratade med henne. Jag kände mig lättad över att det vart snart över.

Det blev tyst i salen när Peter och Madde kom in. Lilleman låg tyst och sov i en filt i Peters famn. Både Peter och sköterskorna gjorde sitt bästa så jag skulle få se min son.

 

Där låg vi. Jag på det svarta bordet som korstfäst. På min högra arm (med Peters hjälp) Låg min son. Dock var det svårt när vi hade både diverse slangar och filtar runt oss. Men jag kunde känna hans andetag. Sparkar och små rörelser som jag hade känt ett par timmar tidigare i min mage.

Under tiden jag höll på att sys ihop så frågade Peter om han fick titta lite under tiden hon opererade, det gick bra.

 

Operationen var äntligen klar och jag höll på att tvättas upp av sköterskorna. En kompress (?) lades över mitt snitt. Då kom Åsa in igen. Gav mig en mjuk kram och sa ” detta gjorde du bra Lotta, han är jättefin”. Under tiden jag pratade med Åsa hade Peter gått iväg för att få ta av sig både svampmössa och gröna kläder.

 

Nu rullades jag äntligen ut – som en officiell tvåbarnsmor.

Och nu var det dags för mig att känna mig fet igen. Där brevid en lift stod min gnissliga säng igen. Jag placerades under liften och orangea remmar spändes under mig och på liften. Med ett brummande ljud hissades jag upp. (Kände mig som en strandad val) och lades tillbaka i min säng. Min son lades snabbt under mitt täcke, hud mot hud. Nu fick jag äntligen hålla i honom på riktigt. Jag drog in av hans lukt och smekte det svarta ruffsiga håret. Försökte se in i hans ögon och såg två bruna koreanska ögon. Min son, så liten och nätt.

 

Vi rullades in till vårt rum igen. Där stod våran väska, precis där vi ställt den.

”Är det en casper?” frågade jag. En kyss på mina läppar till svar. ”Det är en Casper”.

Välkommen lilla Casper Joon-sung Kim

3114 gram

49 cm

homf 36cm